Lady Luck*

You make me smile*

Ett kvarts sekel.

Då har man levt ett kvarts sekel.
Och vilket liv man levt.
Det känns som om att jag redan levt ett helt sekel och jag undrar vad som komma skall...

En dröm ska i alla fall gå i uppfyllelse, jag ska äntligen köpa min drömhäst!
En skäck... Och SÅ vacker. Lace.
Jag behöver det, jag har saknat det, jag måste ha något att kämpa med, något att utvecklas med. Och denna pållefröken är verkligen en utmaning =)

I övrigt så råder stabilt kaos. Med mild definition på kaos, för det är inte så kaotiskt som det en gång varit. Och jag vet att jag inte kommer att hamna där igen.

Min terapi gör under. Den är grymt jobbig och varje gång varit där så strilar tårarna nedför mina vinterkalla kinder i en strid ström. Och jag vet att detta bara är början. Början på att släppa, bearbeta och gå vidare. Starkare och friskare. Kanske en aning helare.

Som med dig.
Som oss.
Men aldrig som dem.

Kanske ett litet steg i andras ögon, men ett ofantligt hopp för min del.
Jag kastar mig ut mot okändheten, mot en framtid jag inte trodde jag kunde få.
Men jag tror, jag vet, och jag hoppas.

Jag lever ju trots allt =)

Tack för att Ni finns mina underbara vänner, nära och kära.
Utan er - Ingen Annan.

Nu ska jag dra mig mot Kalmar och äventyr, sedan blir det kalas för mig här hemma och sen ska jag åka och hälsa på MIN blivande häst =D

Detta är stort för mig.
Det är något jag VET att jag KAN. Och det gör mig lycklig...

Kan ju lugnt säga att detta är ett "Once in a lifetime opportunity". Och jag vore dum om jag inte tog chansen.
Hellre chansa och förlora än att inte ha gjort ngt alls.

- Och tänk.
Att så lite kan betyda så mycket.
Du vet.

//a*a














I won´t ever stop dreaming, but I will stop running.
I won´t ever stop waiting, but I will stop hiding.
I won´t ever stop hoping, but I will stop for you.

Angeleyes.

Svårt att förklarar varför jag saknar pappa så mycket efter allt som var.
Men genom min terapi har jag kommit till insikt.

Jag älskar honom givetvis fruktansvärt mkt för att han var just min pappa, men kanske inte för en del av det han gjorde.
Samtidigt så har jag alltid varit "pappas flicka", alla kort och den filmen jag har på honom, mig och mamma så är det han och jag och så mamma på ett hörn. Förstår även nu att hon kände sig utanför.
Han och jag funkade på samma sätt. Han sa aldrig att jag var dum i huvudet för att jag inte kunde kontrollera mig, för han var likadan. Jag behövde aldrig förklara för honom, för han visste redan, han fungerade på samma sätt och vi hade samma sjuka humor.

Min diagnos var en lättnad och förklaring samtidigt som den är ngt jag kommer att få dras med hela livet, tillsammans med medicineringen.
Kanske inte så kul, men hellre det än att vara helt utan spärrar, hellre det än att leva mitt liv som han fick göra.
Ständigt flyende och med ångest över livet, ett liv som han aldrig kunde kontrollera.

Farmor grät av lättnad när hon fick reda på att jag och pappa har samma diagnos. Han kunde inte kontrollera sig, han fick inte den hjälp han behövde. Och TRO mig, han försökte. Men med ett så tungt missbruk som heroinist i bagaget så är man redan dömd och utklassad av samhället. Man ödslar varken tid/resurser eller ger dem den lyhördhet som alla människor förtjänar.
Jag har mött många inom vården som avhumaniserade pappa just för att han var missbrukare.
Men han var inte bara en "usel pundare", han var pappa, vän, make och morfar. Han har jobbat hela sin tid i Sverige och betalat skatt som vilken "Svensson" som helst.

Ändå...

Det gör mig arg, ledsen och fylld av styrka.
Jag vill ändra på samhällets syn, jag kanske inte lyckas, men jag måste försöka.
För det var inte bara han som led av denna nedvärderande behandling.
När han precis blivit intagen på sjukhuset (22/4-04) så blev även jag bemött som om jag vore mindre värd.
Bara för att han var min pappa.
Jag hade då Alexander, en halv månad gammal på armen, och sköterskan som frågade vem vi sökte trodde inte på att han var min pappa.
Man såg vad hon tänkte och det gör så ont.
Som om att en "sån som han" inte kunde ha en familj... Att han inte kunde vara älskad...
Det är nästan så jag önskar att hon råkar ut för något liknande.
Okunskap är grunden till de flesta fördomarna

Och nu gråter jag, salta tårar, beska tårar, bittra tårar.

Tänk på det nästa gång ni ser ner på någon och anser dem vara ett "pack", de är någons barn, kanske någons förälder, make eller syskon... De är inte mindre värda på grund av sin livsstil, däremot måste de, precis som alla andra, ta konsekvenserna av sitt handlande. Dem är det dock lagen som avgör, inte någon civilmobb...

Bemöt andra som du själv vill bli bemött, du vet aldrig när du själv hamnar i en liknande situation.
Du kan välja ditt liv, men du kan inte välja vad dina nära och kära ska göra med sina...

Det kan vara du som står där jag stod en gång, förnedrad för att din pappa är heroinist.
Han var likväl min pappa.
Min bästa vän.
Och den enda som jag aldrig behövde skämmas eller förklara mitt handlande för.

Vi hade en speciell kontakt och det kan de flesta som känner mig intyga.
Jag är verkligen pappas flicka.
Men ibland önskar jag att han bara varit min pappa.
Bara det är en stor sorg att komma över.

Jag förlorade tre med en.
Samtidigt som en stor del av min identitet försvann.
Vi var ett team i den tiden som jag minns...
Tiden som jag kanske inte borde ha upplevt men ändå inte skulle vilja vara utan.

Tiden med pappa.

Brighter days and blacker nights.

Om du bara visste det du anar.

Man ska ju uppskatta det lilla man får.
Och tro mig,
det gör jag.

Skola imorgon//a*a















I give myself away...*















Skål för livet min vän!

Sometimes, everybody hurts, sometimes.

Ibland så hugger den till, den där brännande smärtan i bröstet - Saknaden*

Walk the line.

Hans brott är oförlåtliga.
Han vet att chansen är lika med noll.
Likväl plågar han mig, han vägrar ge upp och försvinna,
i stället gör han det bara värre.
Men jag har en tidsfrist, tills fredag, sen kommer lillskit hem.
Jag har packat det sista under mitt städrace idag, kändes skönt att ÄNTLIGEN få det gjort!
Behövdes bara en anledning, liten som stor, till att göra det (jag fick 2)!
Nu måste jag bara ta tag i de sista fem flyttkartongerna... Och samtidigt kan jag ju passa på att packa upp allt julpynt.
För jul ska det bli även här, som det alltid varit, som det alltid ska vara och som det även alltid kommer att vara.

En del saker bara ska vara.

Och du vet vad jag tänker.
Och jag vet vad du tänker just nu, att du vet vad jag tänker...
Eller hur?
Och nu frågar du dig om du tolkat det hela rätt...?

Men vem är jag att avgöra?
=)

Out//a*a













Min psykolog säger att jag är känslomässigt hämmad, självuppoffrande och undergiven/hunsad. Jag har även en ovanligt hög misstänksamhet mot andra människor och deras motiv.

Mirror, mirror on the wall.

Handling är ingenting i jämförelse med ord, ändå är det handling som bekräftar om orden var av dess rätta betydelse eller inte.
En handling avslöjar om man står för sitt ord eller om de bara var tomma och betydelselösa. Ord är lätta att utföra men kan vara desto svårare att efterleva. Det är med ord man kan angripa problemets kärna och utifrån det skapa handlingen som löser problemet. Och det är oftast ord som skapat problemet.

Det är likväl inte en persons ord som antingen kan sänka eller höja en, det är personens handlande gentemot en.
Handlingar kan dock ersätta ord. Det någon inte uttalar kan man ändå förstå genom dennes uppträdande, eller brist på uppträdande. Med handlande så vet man vad som är av betydelse eller inte.

Så, några sista ord innan allt övergår till gårdagens handlande och därmed blir till historia?

God natt och sov så gott, nu ska jag bege mig mot stjärnorna och fortsätta drömma mig bort till ingenstans*

Speglar.

Jag har alltid älskat stjärnorna.
Jag kan sitta i timmar och bara titta på dem och låta tankarna flyga omkring i mitt huvud.

Så vackra, så hemlighetsfulla, så onåbara.

...and so it is...

Sweet dreams//a*a













Vad får dig att le just nu?

Från Mulle till Strövarna, och sen?

Jag skriver för att ventilera, överleva.
Mina tankar formas till ord, ord som jag inte kan få över mina läppar.
Genom att skriva ger jag mig själv ett annat perspektiv på mitt liv.
Jag kan se och jag kan förstå, ändå, total förvirring.

Efter nyår blir proven av och fixar jag dem så har jag jobb direkt.
Även min psykologiska utvärdering kommer äga rum efter årsskiftet, kan bli intressant.
Vem är jag, Dr.Jekyll eller Mrs.Hyde?

Nej.
Jag vet.
Jag är jag.
En aning trasig, smått kantstött. Men vem säger att man inte är brukbar för det?
Jag är många erfarenheter rikare men också många tårar fattigare.

Jag har en dröm, samma som jag alltid haft.
Jag ska här i från.
Jag ska leva.
Och jag kommer att lyckas.

Det tjuter från datorn och surrar från kylen, men inget stör mig, just nu trivs jag bara.
Jag trivs med livet, jag trivs med att vara på väg.
Jag tror nog att man nästan kan definiera mig som rätt lycklig och tillfreds just nu.

Friare än senast, ändå den samma.

Älska mig eller hata mig.

Önskar att jag hade modet att säga "tack".
Men jag vågar inte. Och vad är det jag ska tacka för egentligen?
Jag vet, men det får förbli min hemlighet, för stunden.

"I don´t make plans for tomorrow, I live for the night..."

I nuet, då som nu. När nu blev som då.
Och allt bara var.

Om.
Om "om" inte fanns.
Vart vore vi då?

Nu är det dags för nattciggen i all ensamhet på balkongen,
bara jag och mina älskade stjärnor.

Sedan jag och sängen.
Ensam.
Jag har stått fast vid mitt ord.
Jag har lämnat livet jag aldrig riktigt ville leva bakom mig.
Det kanske är det som gör mig fri?

Eller så är det kanske bara känslan av att faktiskt klara något, vara något värd.
Att vara den jag är när jag är jag.

Fast egentligen vet jag svaret. Jag har facit på den frågan.
Dem som vet, de vet.

Och ja, jag tror fortfarande på ödet, allt har en mening.
Så vad är då meningen med detta?
Säg till när du vet svaret, jag lyssnar mer än gärna...

"Om".

I´m still a dreamer//a*a













Fri att gå, fri att stanna, fri att följa.

Från tider som flytt - Tider som kom igen.

Jag vaknade upp av att jag drömde en mardröm i natt.
När jag satt där på balkongen och röken från min cigarett ringlade sig upp mot natthimlen och alla dess tusen gnistrande stjärnor.

Då insåg jag att den var sann.

Mina mardrömmar är min sanning.

Min illusion är mitt hopp. Din framtid är mitt hopp.
Att jag någon gång ska bli räddad.

Fri från mig själv, fri med dig.

I natt var det jag och stjärnorna.
I dag är det jag och verkligheten

Jag har slutat fly. Men jag har inte slutat hoppas, min tro har aldrig svikit mig.

Svik mig inte.
Lämna mig inte.

Men fy helvete vad bra jag mår numera, jag är stolt över mig själv.
Faktiskt.

Och jag kan vara fantastisk, jag kan vara allt, bara jag har en anledning att vara det.
Ge mig anledningen och jag ger mig.

Svammel och tomma ord eller sanning och konsekvenser?

Jag vet inte.
Jag vet vad jag vill.

Jag vill leva.

Allt som inte är musik.

Jag är livrädd för att bli ensam kvar här.

Lämna mig inte... Snälla?

I give myself away...

...but I can´t give you something you´ve allready got and always has had ever since "you know when".

Jag gör aldrig något utan att det har betydelse för mig.
Hur gärna jag än vill och så mycket som jag än har försökt med att sluta känna, sluta tycka och att sluta vilja/hoppas/tro, så har jag aldrig lyckats ta mig till det känslokalla tillståndet.

Livets stigar är många och valen än fler, ibland krävs det en liten omväg för att sedan hitta tillbaka till den huvudstig man en gånga avvek ifrån, den man hör hemma på, ämnad för.
Jag tror på att saker sker av en anledning. Att vissa saker är förutbestämda, att det finns en mening med allt. Jag minns inte mycket av mitt liv, det mesta suddigt eller helt svart. Men det finns minnen som är kristallklara, konversationer och ord lika exakta i mitt minne som då. Alla dessa klara minnen har en sak gemensamt; Jag minns lycka. Jag minns trygghet och jag minns hur det kändes att verkligen vara lycklig.

För en stund var jag tillbaka i tiden, bläddrade i minnenas bibliotek och fann lyckan - Lugnet. Alltet och min flykt från intet.

Jag ska fullfölja drömmen. Och jag vet att jag kommer att göra det. Jag måste, jag har ett löfte till mig själv.

*

Ibland ställer man sig inte frågan "Om?", utan; "När?".
Och ibland förstår man det inte fören efter att "När" blivit "Då".

Din djupaste förnekelse är kanske din högsta önskan?
Din största skräck är kanske din innersta önskan?

Jag kan inte förneka att jag har förnekat. Trots mina skapliga meriter i argumentation misslyckades jag totalt.
Jag kan ljuga för vem som, ibland lyckas jag till och med lura mig själv. Det finns bara ett undantag.

Just nu kastas jag mot en okänd framtid, men jag ser fram emot att möta den för första gången på länge.
Jag ÄR glad. Jag ÄR lycklig. Och vissa stunder kan jag bli så överväldigad av framtidshopp/tro att jag blir ställd.
Jag vågar äntligen tro på mig själv och att jag kan lyckas, att jag har en framtid, att jag kan bli helt fri.

"En annan tid, en annan plats", sas det. Nu är det en annan tid, dock samma plats. Men man kan inte få allt, bara hoppas på det bästa och tro på det man gör - Jag tror på framtiden.

Nu som då.

//a*a

http://www.youtube.com/watch?v=5ze_bC4yiIc

-Jag är fri nu.
Ta min hand så följer jag dig...

Framtid.

Kaos.

Mycket har hänt sen senast.

*Jag har fått gå igenom min pappas död en gång till, ur en annan vinkel, då jag fick reda på att han blev mördad. Detta gjorde att jag bröt ihop totalt och flydde till Danmark ett par dagar, jag ville bara fly (som jag alltid gjort). Men resan gjorde gott... På ont.

*Jag tröttnade på min eviga flykt och tog kontakt med "min" läkare och han fastställde min diagnos. Medicinen över förväntan, så till den milda grad att jag mognat ENORMT (har varit ute och festat 2gg sedan mitten av augusti, jag har koll på papper, räkningar, pengar, lagar mat, städar, skriver listor på allt jag ska göra, ringer viktiga samtal m.m). Jag känner för första gången i mitt liv ett lugn, en inre frid som inte går att beskriva. Effekten har varit överväldigt positiv och jag har nu som först vågat tro på att jag ska kunna fungera som människa och bli fri. Samtidigt har jag fått lära känna mig själv på nytt, vilket stundtals varit chockerande, men på ett positivt sätt. Detta är nog första gången jag känner att jag verkligen vill leva.

*Jag har tagit mig ifrån något destruktivt och förutom förut nämnda läkare, även tagit upp min terapi hos psykologen jag hade när jag förberedde mig inför Rättegången.

*Jag kommer antagligen att få världens mest ultimata praktikplats =)

*Jag har påbörjat teorikursen för att ta mitt Taxikörkort. Och så fort jag har det i handen så har jag garanterat jobb och därmed utökad kassa.

*Jag har fått ta farväl av mina älskade hästar som numera betar på De Evigt Gröna Ängarna. 13 år fick jag med dem och det är jag tacksam för, de var mina älskade små luddbollar. Det starkaste jag kunde göra för att bevisa hur mycket jag älskar dem, var att låta dem gå, låta dem få bli fria från ålder och smärta. Nu är pappa förenad med sin älskade häst, nu är de äntligen tillsammans, alla tre. Men att vara där, hos dem när de avlivades, det är det absolut värsta jag varit med om, och jag tål en hel del... Deras huvuden i mitt knä, de långa ögonfransarna, de vackra långa manarna, pannluggarna och deras svansar, perfekt lagda. Perfekta - Som dem. Veterinären som ger den första lugnande redan inne i stallet så vi i stort sett fick bära ut honom, den första dosen som fick hästen att falla och hamna med kroppen snett. Veterinären trycker upp hans hals i en onaturlig vinket och trycker i honom mer så att han faller helt åt sidan, fel sida, kanylgrejen som han fick doserna i låg han nu på. Veterinären trycker in ett finger i hästens öppna öga för "att se om han lever"... Vad hände med att lyssna efter hjärtljud. Och nej, han var inte död. Veterinären sticker honom med en ny kanyl på andra sidan halsen, genom vinterpäls och utan att se vart blodkärlen fanns. Han stack och stack, jag räknade till 5 innan jag tittade bort, sekunden efter så stänker något på blod i ansiktet. Där sitter jag med min älskade hästs huvud i knät, prickig av hans blod och vet att han lever, vet att han tittar på mig och jag bara sitter där och kan inget göra. Tre doser senare och lika många petningar i ögat så var han äntligen fri. Antagligen så ville inte veterinären göra det lika långdraget för min andra häst. Men även han fick lugnande inne i stallet och kunde knappt gå ut. Väl ute så säger veterinären till mig att hålla i hans huvud med hjälp av grimman. Och jag gör det. 2 sekunder senare faller hästen helt åt sidan och jag med honom. Han gick inte ner på knä el ngt innan, han bara tvärföll. Men han dog inte. Även han reagerade när veterinären tryckte in sitt blodiga finger i hans öga. Och jag försökte skydda det, skydda honom. Han dog två doser senare. Vi ville ge dem ett så humant avslut som möjligt. Ingen slaktmask, ingen pistol, absolut inget slakteri. Men om detta var det humanaste då vet i fan om det ordet inte har fått motsatt betydelse... Jag, vi, gjorde det av kärlek. För veterinären var det bara ytterligare en dag på jobbet, när det blir så, det är nog då det är dags att fundera på att byta yrke. Han visade verkligen ingen respekt vare sig för oss och definitivt inte för hästarna. Mannen som kom för att hämta hästarna visade dock en djup respekt och det betydde otroligt mycket. Och nej, mina hästar blir det ingen korv av, de kremeras.

*Jag har upplevt det förflutna och börjat förstå nuet.