Angeleyes.

Svårt att förklarar varför jag saknar pappa så mycket efter allt som var.
Men genom min terapi har jag kommit till insikt.

Jag älskar honom givetvis fruktansvärt mkt för att han var just min pappa, men kanske inte för en del av det han gjorde.
Samtidigt så har jag alltid varit "pappas flicka", alla kort och den filmen jag har på honom, mig och mamma så är det han och jag och så mamma på ett hörn. Förstår även nu att hon kände sig utanför.
Han och jag funkade på samma sätt. Han sa aldrig att jag var dum i huvudet för att jag inte kunde kontrollera mig, för han var likadan. Jag behövde aldrig förklara för honom, för han visste redan, han fungerade på samma sätt och vi hade samma sjuka humor.

Min diagnos var en lättnad och förklaring samtidigt som den är ngt jag kommer att få dras med hela livet, tillsammans med medicineringen.
Kanske inte så kul, men hellre det än att vara helt utan spärrar, hellre det än att leva mitt liv som han fick göra.
Ständigt flyende och med ångest över livet, ett liv som han aldrig kunde kontrollera.

Farmor grät av lättnad när hon fick reda på att jag och pappa har samma diagnos. Han kunde inte kontrollera sig, han fick inte den hjälp han behövde. Och TRO mig, han försökte. Men med ett så tungt missbruk som heroinist i bagaget så är man redan dömd och utklassad av samhället. Man ödslar varken tid/resurser eller ger dem den lyhördhet som alla människor förtjänar.
Jag har mött många inom vården som avhumaniserade pappa just för att han var missbrukare.
Men han var inte bara en "usel pundare", han var pappa, vän, make och morfar. Han har jobbat hela sin tid i Sverige och betalat skatt som vilken "Svensson" som helst.

Ändå...

Det gör mig arg, ledsen och fylld av styrka.
Jag vill ändra på samhällets syn, jag kanske inte lyckas, men jag måste försöka.
För det var inte bara han som led av denna nedvärderande behandling.
När han precis blivit intagen på sjukhuset (22/4-04) så blev även jag bemött som om jag vore mindre värd.
Bara för att han var min pappa.
Jag hade då Alexander, en halv månad gammal på armen, och sköterskan som frågade vem vi sökte trodde inte på att han var min pappa.
Man såg vad hon tänkte och det gör så ont.
Som om att en "sån som han" inte kunde ha en familj... Att han inte kunde vara älskad...
Det är nästan så jag önskar att hon råkar ut för något liknande.
Okunskap är grunden till de flesta fördomarna

Och nu gråter jag, salta tårar, beska tårar, bittra tårar.

Tänk på det nästa gång ni ser ner på någon och anser dem vara ett "pack", de är någons barn, kanske någons förälder, make eller syskon... De är inte mindre värda på grund av sin livsstil, däremot måste de, precis som alla andra, ta konsekvenserna av sitt handlande. Dem är det dock lagen som avgör, inte någon civilmobb...

Bemöt andra som du själv vill bli bemött, du vet aldrig när du själv hamnar i en liknande situation.
Du kan välja ditt liv, men du kan inte välja vad dina nära och kära ska göra med sina...

Det kan vara du som står där jag stod en gång, förnedrad för att din pappa är heroinist.
Han var likväl min pappa.
Min bästa vän.
Och den enda som jag aldrig behövde skämmas eller förklara mitt handlande för.

Vi hade en speciell kontakt och det kan de flesta som känner mig intyga.
Jag är verkligen pappas flicka.
Men ibland önskar jag att han bara varit min pappa.
Bara det är en stor sorg att komma över.

Jag förlorade tre med en.
Samtidigt som en stor del av min identitet försvann.
Vi var ett team i den tiden som jag minns...
Tiden som jag kanske inte borde ha upplevt men ändå inte skulle vilja vara utan.

Tiden med pappa.