Kaos.

Mycket har hänt sen senast.

*Jag har fått gå igenom min pappas död en gång till, ur en annan vinkel, då jag fick reda på att han blev mördad. Detta gjorde att jag bröt ihop totalt och flydde till Danmark ett par dagar, jag ville bara fly (som jag alltid gjort). Men resan gjorde gott... På ont.

*Jag tröttnade på min eviga flykt och tog kontakt med "min" läkare och han fastställde min diagnos. Medicinen över förväntan, så till den milda grad att jag mognat ENORMT (har varit ute och festat 2gg sedan mitten av augusti, jag har koll på papper, räkningar, pengar, lagar mat, städar, skriver listor på allt jag ska göra, ringer viktiga samtal m.m). Jag känner för första gången i mitt liv ett lugn, en inre frid som inte går att beskriva. Effekten har varit överväldigt positiv och jag har nu som först vågat tro på att jag ska kunna fungera som människa och bli fri. Samtidigt har jag fått lära känna mig själv på nytt, vilket stundtals varit chockerande, men på ett positivt sätt. Detta är nog första gången jag känner att jag verkligen vill leva.

*Jag har tagit mig ifrån något destruktivt och förutom förut nämnda läkare, även tagit upp min terapi hos psykologen jag hade när jag förberedde mig inför Rättegången.

*Jag kommer antagligen att få världens mest ultimata praktikplats =)

*Jag har påbörjat teorikursen för att ta mitt Taxikörkort. Och så fort jag har det i handen så har jag garanterat jobb och därmed utökad kassa.

*Jag har fått ta farväl av mina älskade hästar som numera betar på De Evigt Gröna Ängarna. 13 år fick jag med dem och det är jag tacksam för, de var mina älskade små luddbollar. Det starkaste jag kunde göra för att bevisa hur mycket jag älskar dem, var att låta dem gå, låta dem få bli fria från ålder och smärta. Nu är pappa förenad med sin älskade häst, nu är de äntligen tillsammans, alla tre. Men att vara där, hos dem när de avlivades, det är det absolut värsta jag varit med om, och jag tål en hel del... Deras huvuden i mitt knä, de långa ögonfransarna, de vackra långa manarna, pannluggarna och deras svansar, perfekt lagda. Perfekta - Som dem. Veterinären som ger den första lugnande redan inne i stallet så vi i stort sett fick bära ut honom, den första dosen som fick hästen att falla och hamna med kroppen snett. Veterinären trycker upp hans hals i en onaturlig vinket och trycker i honom mer så att han faller helt åt sidan, fel sida, kanylgrejen som han fick doserna i låg han nu på. Veterinären trycker in ett finger i hästens öppna öga för "att se om han lever"... Vad hände med att lyssna efter hjärtljud. Och nej, han var inte död. Veterinären sticker honom med en ny kanyl på andra sidan halsen, genom vinterpäls och utan att se vart blodkärlen fanns. Han stack och stack, jag räknade till 5 innan jag tittade bort, sekunden efter så stänker något på blod i ansiktet. Där sitter jag med min älskade hästs huvud i knät, prickig av hans blod och vet att han lever, vet att han tittar på mig och jag bara sitter där och kan inget göra. Tre doser senare och lika många petningar i ögat så var han äntligen fri. Antagligen så ville inte veterinären göra det lika långdraget för min andra häst. Men även han fick lugnande inne i stallet och kunde knappt gå ut. Väl ute så säger veterinären till mig att hålla i hans huvud med hjälp av grimman. Och jag gör det. 2 sekunder senare faller hästen helt åt sidan och jag med honom. Han gick inte ner på knä el ngt innan, han bara tvärföll. Men han dog inte. Även han reagerade när veterinären tryckte in sitt blodiga finger i hans öga. Och jag försökte skydda det, skydda honom. Han dog två doser senare. Vi ville ge dem ett så humant avslut som möjligt. Ingen slaktmask, ingen pistol, absolut inget slakteri. Men om detta var det humanaste då vet i fan om det ordet inte har fått motsatt betydelse... Jag, vi, gjorde det av kärlek. För veterinären var det bara ytterligare en dag på jobbet, när det blir så, det är nog då det är dags att fundera på att byta yrke. Han visade verkligen ingen respekt vare sig för oss och definitivt inte för hästarna. Mannen som kom för att hämta hästarna visade dock en djup respekt och det betydde otroligt mycket. Och nej, mina hästar blir det ingen korv av, de kremeras.

*Jag har upplevt det förflutna och börjat förstå nuet.