As time pass us bye.

Den kommer i vågor, saknaden.

Jag har lärt mig att bemästra, jag har härdats. Men när det blåser upp till storm faller jag, vågorna blir mig övermäktiga.

De tar mig, sköljer i väg mig till sorgen och smärtans land.

Matt, sönder och trasig. Ensam och vilsen.

Det är en lång väg tillbaka, många vågor att bemästra, många stormar att rida ut.

Men en dag ska jag stå där helskinad, i solen och lyckans land.

En dag ska även jag vara fri.



//



Jag styr bilen ut på regntung asfalt, ut på gatorna, genom staden som lärt mig allt om hat och förakt.

Staden som lärt mig att ingenting är heligt och att tillit bara finns i en utomstädes utopi.



Denna stad, mitt universum. Min födelsestad och min död.

Min dom som kommer att följa mig likt en skugga.

Jag vaknar upp med sorgen och går till sängs med ångesten. Mina vänner, kära och trogna, de som alltid finns där.



Regnet ligger tungt i luften och diset stiger likt änglar mot skyn. Rastlösa själar på jakt efter ett nytt byte, ett nytt offer att forma till sitt.



Jag är min egen - Livegen. Jag lever för att jag måste, jag lever för att man ska.

Jag lever för att jag hoppas på att det finns något bättre än det här.



Svåra minnen och hårda ord som etsat sig fast. Ett iskallt grepp om ett hjärta bakom murar.



En blyg flicka, vilsen på vägen. Förlorad till förlorarna, fast i föraktet.



Spökstaden.