Fallen from the sky?

Oro,
oro,
oro.
Denna ständiga oro i min kropp och själ.
Känns som om att mitt sinne håller på att bli förgiftat av någon hittills okänd nervgas som bara påverkar mig.

Nervgasen "Saknad".

När ska man komma över en förlust?
När ska smärtan börja avta och tårarna sina?
När ska ilskan lägga sig och rädslan avdunsta?

Saknar min pappa något otroligt just nu.

Han var den han var och jag älskade honom inte för det han gjorde,
men jag älskade och älskar honom för att han var just min pappa.
Det finns mycket han hade kunnat göra annorlunda men samtidigt så är jag glad för att han inte gjorde det.
Han lärde mig livet och visade dess baksidor.
Utan det så hade jag inte varit den jag är idag och haft det jag har.

På gott och ont.

Det finns mycket som jag hade kunat klara mig uten men inte min son.
Mitt liv,
mitt ljus,
min räddning,
mitt allt - Min son.

Utan honom hade jag antagligen bara varit ytterligare en misslyckad själ med ena benet i graven.


Nej.
Jag lämnar mitt förflutna.
Men jag vill ändå ha min pappa med mig,
minnet av allt det bra,
fina och vackra som han faktiskt var...

Min älskade lilla pappa...
Vad jag saknar dig och önskar att du var här...

//paus//

Sa just "jag älskar dig" till min mamma och hon replikerade med detsamma.
Och.
Nu gråter jag.
Fan.
säger inte sånt så ofta och det är sällan jag får höra det.

Sa det en gång till min pappa och det var nyårsafton 1998/99,
det är enda gången jag hört honom säga det till mig.
Det sista jag sa till honom innan han dog var "du är bäst pappa!"
och så strök jag honom över håret.
VAD jag är TACKSAM över att jag gjorde och sa just så.
Det håller mig över ytan när jag är på väg att sjunka.

Längesedan det var kris i alla fall och det är jag glad över.
Har inga sömntabletter kvar,
har inge värktabletter kvar.
Och det är jag GLAD över.
Jag behöver INTE dem,
jag vill inte ha dem.

Men ibland så bedövar de mitt inre så skönt.
Och det är just det som är så farligt för mig.
Jag har det i generna,
jag ska akta mig och det gör jag.
Till tusen.

Har sagt det innan;
skulle jag någonsin testa heroin så vet jag att jag skulle ha hittat "min" drog och jag skulle vara fast.
Den insikten är viktig för den gör att jag ALDRIG i hela mitt liv skulle få för mig det.

Jag har ju min son.
Han är min anledning till allt bra jag gör,
han är anledningen till min existens och utan honom vore jag ingen.
Med honom är jag ALLT,
jag är hans mamma!

//

Nej.
Nu ska jag ta och mysa ner mig men lilleman och bara njuta av MIN barnvecka som börjar nu =)

Out//a*a