Fuck the fucking farytail*

Fars dag idag.
Jag har ingen far.
Han är död.

Jag älskade honom för att han var min pappa men inte det han gjorde.

FAN,
vad jag saknar honom!!!!!!

Finns det någon bot mot saknad?
Något litet piller man kan ta så att man glömmer och går vidare.

Att förslka med att bara minnas de bra minnena gör bara det hela så mycket svårare.
Det är ju det bra som man vill tillbaka till!

Jag försöker med att bara plocka fram jobbiga och svåra minnen men de ter sig så små mot saknaden inom mig.
Det känns som om att jag skulle kunna gå igenom all skit bara för att få träffa honom igen.

Älskade lilla pappa,
du är och kommer alltid att förbli saknad.
Du är delen av mitt hjärta som saknas,
såret som aldrig kommer att läka.

Jag älskar dig.
Saknar dig.
Behöver dig.

Hoppas att du vakar över mig på det sättet som jag i min patetiska lilla hjärna inbillar mig.

Hoppas att det du hitills sett gör dig stolt på det sättet som jag tror.

Hoppas...

Gode gud.
Jag saknar så det gör ont.

//Dottret*