"The past is just a time that has gone away..."

Finns så mycket man vill säga,
finns så mycket man vill kunna ändra på och styra.
Dessvärre kan jag inte hitta den fjärrkontrollen här hemma hur noga jag än letar...
Men en vacker dag hittar jag den och det är då hoppets låga börjar lysa igen,
en låga av tro,
en tro på framtiden...
Och kanske,
kanske en tro på mig själv.

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa och jag tror på det.
För något hoppas man alltid på,
även om man ska dö.
Antingen önskar man att man redan vore det eller så hoppas man på ett under.
Och under kan ske.
Solen kan börja skina igen,
även om man inte tror det i sina mörkaste stunder.
Men det är då man ska plocka fram de ljusa minnena som lockar fram en glimt i ögat och ett leende på sned.
Allt är bättre än inget.
Men när inget är allt?
Det är då kraften man inte tror sig ha tar vid och driver ens kropp,
hjärna och liv vidare.
"Man kan allt,
bara man vill" - Så sa min lågstadielärare (det e väl d enda jag minns sen den tiden).
Och jag tror på det för jag vill så gärna tro på något.
Hoppas på hoppet...

En dag kommer den lilla flickan att le igen.
Det hoppas i alla fall jag på.
Först ska hon bara få sin hämnd...
Och hämnd är en rätt som serveras bäst kall,
min kommer att vara iskall,
men ack så tillfredsställande och ljuv...
Som honung för biet =)

Nu ska jag försöka hamna i drömmarnas land igen.

Ta hand om Er och glöm inte att förverkliga Era drömmar,
om inte för Er egen skull så tänk på Dem som aldrig fick chansen...

Carry me home//Fröken Rauch