Fallen from the sky?

Oro,
oro,
oro.
Denna ständiga oro i min kropp och själ.
Känns som om att mitt sinne håller på att bli förgiftat av någon hittills okänd nervgas som bara påverkar mig.

Nervgasen "Saknad".

När ska man komma över en förlust?
När ska smärtan börja avta och tårarna sina?
När ska ilskan lägga sig och rädslan avdunsta?

Saknar min pappa något otroligt just nu.

Han var den han var och jag älskade honom inte för det han gjorde,
men jag älskade och älskar honom för att han var just min pappa.
Det finns mycket han hade kunnat göra annorlunda men samtidigt så är jag glad för att han inte gjorde det.
Han lärde mig livet och visade dess baksidor.
Utan det så hade jag inte varit den jag är idag och haft det jag har.

På gott och ont.

Det finns mycket som jag hade kunat klara mig uten men inte min son.
Mitt liv,
mitt ljus,
min räddning,
mitt allt - Min son.

Utan honom hade jag antagligen bara varit ytterligare en misslyckad själ med ena benet i graven.


Nej.
Jag lämnar mitt förflutna.
Men jag vill ändå ha min pappa med mig,
minnet av allt det bra,
fina och vackra som han faktiskt var...

Min älskade lilla pappa...
Vad jag saknar dig och önskar att du var här...

//paus//

Sa just "jag älskar dig" till min mamma och hon replikerade med detsamma.
Och.
Nu gråter jag.
Fan.
säger inte sånt så ofta och det är sällan jag får höra det.

Sa det en gång till min pappa och det var nyårsafton 1998/99,
det är enda gången jag hört honom säga det till mig.
Det sista jag sa till honom innan han dog var "du är bäst pappa!"
och så strök jag honom över håret.
VAD jag är TACKSAM över att jag gjorde och sa just så.
Det håller mig över ytan när jag är på väg att sjunka.

Längesedan det var kris i alla fall och det är jag glad över.
Har inga sömntabletter kvar,
har inge värktabletter kvar.
Och det är jag GLAD över.
Jag behöver INTE dem,
jag vill inte ha dem.

Men ibland så bedövar de mitt inre så skönt.
Och det är just det som är så farligt för mig.
Jag har det i generna,
jag ska akta mig och det gör jag.
Till tusen.

Har sagt det innan;
skulle jag någonsin testa heroin så vet jag att jag skulle ha hittat "min" drog och jag skulle vara fast.
Den insikten är viktig för den gör att jag ALDRIG i hela mitt liv skulle få för mig det.

Jag har ju min son.
Han är min anledning till allt bra jag gör,
han är anledningen till min existens och utan honom vore jag ingen.
Med honom är jag ALLT,
jag är hans mamma!

//

Nej.
Nu ska jag ta och mysa ner mig men lilleman och bara njuta av MIN barnvecka som börjar nu =)

Out//a*a

Stars all around me.

Jaha, vad ska man säga om denna dagen då?

Lagom händelserik och gemytlig.

Träffade "it"-personen,
trevligt som alltid och lika förvirrande som alltid.

Hatar att inte veta vart jag har någon.
Vill ALLTID veta vad de tycker, tänker osv.

Har dock insett att det är en omöjlighet som jag aldrig kommer att kunna bemästra eller kräva.

Har i alla fall ätit pizza idag med min baby och sedan varit på färder med destination Västervik tur/retur.
MYCKET trevligt =)
Och tatueringarna är "highclass".
Bokade en ny tid så att jag kan få fason på mina mindre "classy ones"...
Så den 29:e November smäller det igen =)

A pain that I´m used to and a pain that I like.
Probably cause it´s my choice.

Men efter detta sista projektet så får det vara nog.
Vill inte se ut som en serietidning som min mor varit så snäll o påpekat =)

Än så länge är de ju dock dolbara och inte ett dugg synliga så vida jag inte vill,
och varför skulle jag vilja?
Jag gör dem ju för mig,
för att de står för mig och för att jag gillar dem.

Behöver ingen annans åsikt.

Nu ska jag däremot fixa klart ett arbete till skolan som jag VERKLIGEN är ute med i sista minuten.
FY MIG!

Get a grip - Time to wake up and smell the coffe - The reality.

Out//a*a

You wanted me to be someone that I could never be.

Då är helgen över och med den en hel del besvikelser.
Inget tycks någonsin blir som jag planerar det.
Kanske därför som allt blir så mycket bättre när jag skiter i planer och bara lever?
Eller är det då jag förlorar mest?

Impulsiv.

För impulsiv.

Jag måste lära mig att hejda mig,
stanna upp och tänka efter.

Vill jag verkligen genomföra det här?

Och ja,
givetvis vill jag det.
Hela min kropp skriker efter att jag vill,
för jag vill ju just då,
i den stunden.

Och gör jag det inte då,
när ska jag då göra det?

Har alltid haft sådana planer för mitt liv men ser jag tillbaka på dem så har inga fallit in.
Där jag är nu har aldrig ens funnits på min karta och dit jag ville finns inte längre kvar.

Jag förlorade det mesta för ett bra tag sedan,
kanske samtidigt som jag förlorade mig själv,
min själ och mitt hjärta till det förflutna...

Det som aldrig riktigt var men ändå är.
Det jag aldrig riktigt blir fri ifrån.

Ändå.
Jag har ju allt så vad strävar jag efter?
*Världens vackraste son.
*Utbildningen jag verkligen vill gå.
*Jobb.
*Underbara vänner.
*Min älskade mamma.
*Helt okej materiellt.

Tros det.
En enorm saknad.
En tomhet som aldrig blir riktigt fylld.

Asexuell och oemotionell.
Livet har lärt mig att leva,
skydda och fly.

Det bor en slampa inom oss alla,
fast själv så framhäver jag mest bitchen.
Det är så man överlever.

Och överleva det kommer jag alltid att göra.
Jag har för mycket ansvar,
för mycket att leva för.
Jag kan inte skita i det,
jag kan inte fly från det.
Jag valde och nu står jag för mina val.

Mitt liv,
mitt ansvar,
mina val.

Önskar bara att att en del av det jag saknar skulle kuna infinna sig och göra mitt liv än mer inehållsrikt och kärt.

//

Imorgon är det dags för Västervik,
tatueringsdags.
Nervös till tusen.
Men jag vill ju så gärna.
Och som alltid har jag ritat motivet själv.
Det är då det betyder något för mig.

//

Don´t leave me here stranded.
Don´t you remember what you promised me?

"Come back ´nd haunt me,
take me back to blacker nights ´nd brighter days..."