Tomhet.

Jag orkar inte ens gråta.

Som sommaren om vintern.

Plastic Fantastic.

Jag har slutat vara arg på honom.

Nu bär jag bara på en enorm sorg och saknad.

Finns nog ingen som kan förstå hur speciellt band vi hade mellan oss - Vi var ett.

Daddys Angel - Mommys Monster

Me - My Worst Enemy

Och han kom hit och sov här i helgen.

Inget hände direkt,

vi bara var och myste.

Han kan verkligen inte släppa mig.

Men nu får han bestämma sig innan det är för sent.

Jag är beredd att satsa ALLT och jag VET vad jag ger mig in på,

det har jag vetat från början.

Det skrämmer inte mig,

inte det minsta.

Jag tänker inte ens på det.

Jag tänker på dig...

FAN TA DIG!!!

Tatuerat idag oxå =)

//ac*

Cut.

Jag är nöjd,
nästan stolt över mig själv.
Jag gjorde det liksom.
Och jag har inte ens hälften så ont som man "ska" ha.

Och alla var så snälla där med tanke på min sprutfobi och allt.
Jag bara somnade och vaknade helt "pang"!
Det första jag var tvungen att kolla var om de såg ut som tennisbollar, vilket de tack och lov inte gjorde =)

Nej.
Nu ska jag försöka mig på mästerstycket att tvätta håret,
om jag inte lyckas så får jag vänta tills mannen kommer hem.

Han har varit helt underbar,
hjälpt mig att ta av och på mig, resa mig, lagt kuddar bakom min rygg m.m.

Vad mer kan man önska sig?
(Förutom 7 miljoner på sitt bankkonto =P ).

Just nu är JAG lycklig!
Det "riktiga" jaget =)

Trevlig midsommar gott folk och ta hand om er//ac*













Jag försöker förverkliga mig själv,
kämpa för min rätt.
Och någon dag ska jag ha nått mitt mål =)

Down under?

Jag undrar hur livet hade varit om det hade varit "normalt".
Jag undrar vad jag hade vart för en person.

Det finns så många frågor som jag aldrig kommer att få svar på och det är bara för mig att acceptera det och i stället rikta in mig på de frågor som jag kan finna svar på...

Man kan alltid förlåta,
Men aldrig glömma,
ALDRIG.

//ac*

Ett slag i ansiktet.

Psykiskt sjuk.

Det låter så definitivt,
så otäckt.

Men är det en del av en själv så får man lära sig att leva med det.
Och jag ska lära mig leva,
för alla har rätt till ett liv.

Jag känner en stor sorg för att jag inte är "normal",
för allt jag fått uppleva.
Men utan det så vore jag inte den jag är.
Frågan är bara vem jag egentligen är?

//ac*

Words is all I´ve got.

Skulle Du kunna älska någon som mig?
Skulle Jag kunna älska någon som mig?

Vem är värd att älskas och vem är det inte?
Vem avgör den enes framtid och ödelägger den andres?

Ödet.
Jag tror stenhårt på ödet,
att allt har en mening,
man måste bara klura ut vad.

En dag ska jag vara stark och stå på stadiga ben,
de ska veta vart de ska ta mig,
mot en framtid och förverkligande av drömmar.

Jag vill så gärna tro på mig själv,
men jag måste känna att det finns andra som tror på mig oxå.
Jag vill och jag måste ta mig igenom detta och jag kommer att slåss med näbbar och klor för att klara det.
Jag ger inte upp,
jag har ALDRIG gett upp något,
jag fortsätter tills jag lyckas helt enkelt.

Och lyckas kommer jag,
för det gör jag alltid.
Liksom att jag alltid klarar mig.

Min hjärna slåss mot mitt hjärta som är i en ständig kamp med min logik.

Förviring//ac*

Insecure.

En date med en kär och gravid vän.
"Du kan få två påsar om du vill?"
- Eh, nääää... Vfö i helskotta skulle man vilja ha två påsar när man köper tre tidningar och en cola på Select?
Dålig raggningsline helt enkelt.

I övrigt?
Upp och ner.
Like a rollercoaster,
som alltid med andra ord.
Men ändå rätt harmonisk.
Jag har saker att se fram emot.
Jag har människor som tycker om MIG.

Jag har fått mig två tankeställare som fått mig att förstå att man faktiskt kan tycka om mig.
Nu gäller det bara att försöka få mig själv att gilla läget och acceptera just mig själv.

Det är svårt,
svårare än vad någon kan ana.
Jag har levt med mitt självförakt så länge jag kan minnas och jag vet inte riktigt vem jag är utan det.
Inte för att jag har så bra koll på vem jag är i övrigt heller men ändå...

Tänk om jag duger som jag är?
Den tanken har slagit mig flera gånger sedan mitt senaste besök vid gamla sjukhuset.
Och jag duger,
för mina vänner,
för min mamma,
för min son,
för den jag håller kär.
Varför duger jag då aldrig åt mig själv?

Jag känner mig aldrig bra nog.
Jag har aldrig riktigt passat in i "mallen".
Ändå har jag aldrig misslyckats med något.

Jag förstår det bara inte.
Min logik säger en sak men i min hjärna sitter en del och stretar envist emot.

Jag vill ju så gärna.
Jag vill ju bara bli ett jag.
En Annan.
Någon som till och med jag kan gilla.

Samtidigt som den lilla flickan inom mig skriker:
"TYCK OM MIG, SE MIG, BEKRÄFTA MIG!"
Allt jag ville var att duga...
Det var därför jag fick spela alla dessa roller,
roller som gjort mig till fler jag och skapat mer kaos än nytta.

Jag önskar att det fanns en "mirakeltablett" som kunde göra mig frisk,
normal och bli ett.
Men då skulle jag samtidigt tappa en stor del av min personlighet.
En personlighet som tydligen tilltalar en del.
"Om inte du vore den du är så skulle antagligen inte jag vara här".

Det är antagligen sant,
för då vore ju inte jag den jag är.

Vem jag nu är.
Vem hon nu är.
Vilka de nu är.

Demoner.
Inre hjärnspöken.

En oförmåga till att klara av "vanliga" sociala saker som att gå till banken själv,
en förmåga som gör mig lugn i pressade situationer och en hjärna som har svar på allt.

Hur kombinerar man detta?
Hur får man det att fungera?
Hur ska jag lära mig att leva?

Jag vill ju,
men allt ter sig så förvirrande.
Alltet - Helheten - Livet.

Känslokaos och ständigt nya pikanta situationer,
ständigt trubbel.
Jag dras till det för där känner jag mig hemma.
När tryggheten kommer,
då flyr jag.
Jag flyr från det okända som antagligen är det bästa.

Men jag är rädd.
För tänk om jag finner tryggheten igen,
tänk om den sviker mig igen?
Jag vet inte om jag vågar,
jag vet inte om jag vågar riskera mig.
Ibland så trivs jag rätt bra bakom min armerade mur.
Där är jag skyddad och trygg,
ingen kommer för nära och ingen kan skada mig.

Skadan är dock redan skedd,
den hände allt för länge sedan och jag vet inte hur jag ska kunna reparera 25år av smärta och ångest.
Jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv för att jag låtit det ske om och om igen.

Jag är dum,
naiv.
Jag tror det bästa om folk som visar sig vara det värsta.
Och kvar blir jag,
i spillror.

Men jag tar på mig masken och fakar ett leende,
låtsas att allt är bra och ingen anar.
För är det något jag är bra på så är det teater.

Jag kan lura vem som,
när som.

Men jag har valt att vara ärlig mot en person på ett ställe,
och det är för att jag måste.
Jag måste bli hel och där finns hjälpen.
Men för att få hjälpen måste jag blotta mitt inre.
Och jag gör det.
I hopp om att finna svar,
läka och bli hel.
Kunna gå vidare och se en framtid.
Förstå att jag är värd något.

Förstå livet.
Leva livet och sluta se livet som en lång transportsträcka till den slutgiltiga befrielsen som vi alla når - Döden.

Livets gåta och dödens visshet.

Jag vill leva,
inte transporteras.

Låt mig få leva,
låt mig få bli hel.

//Ac*

Back to scratch.

Och han släpper mig inte trots att jag bad om ett definitivt svar.
Vet att jag inte kan pressa honom.
Men han kan inte heller leka med mina känslor som om de vore ett kortspel med bara hans regler och känslor.

Förvirring - Completed.