People are strange, when you´re a stranger...

Jag vill prata med någon, bara höra en röst.
Jag lyfter luren, men det är ingen där, bara en ton som förmedlar ensamheten till mig.
Vem ska jag ringa?
Varför ska jag ringa?
Finns det någon som skulle orka lyssna?
Varför skulle någon vilja lyssna?

Det är ju mig det handlar om.
Hon, ni vet.
Ingen.

Jag fryser av ensamheten och förvirras av medicinen.
Rädd är precis vad jag är just nu.

Jag önskar att det fanns någon som kunde hålla i mig när jag faller, för nu faller jag.
Hårt.

Jag vill så gärna bara höra någons röst, bryta isoleringen - Återvända till nuet.

Stolthet.
Kanske.

Feghet.
Kanske.

Men mest är det nog för att jag tror (och vet) att mitt samtal, vid den här tidpunkten (02.20) skulle bli rätt brutalt avvisat och det går bara inte, inte nu.

Rädsla - Jag är rädd - En ensam, rädd liten flicka med en lång väg att gå.

Sen, när jag är hel, då kommer ALLT at gå =)
Jag hoppas och jag tror.
Jag vill ju så gärna.

JAG!