Shy gal.
Om.
När ska man våga hoppas på det man vill ska ske? - Framtiden.
När ska man våga tro på att saker och ting faktiskt kan bli som man vill? - Lyckan.
När ska man våga chansa när man är livrädd för att bli avvisad? - Trygghet.
När ska man få svar på en fråga som man kanske inte vill ha svar på egentligen? - Vetandet.
Ibland så vågar man inte för att saker och ting kanske inte är som man vill att de ska vara.
Men genom att aldrig våga chansa så kanske man mister just den chansen?
Eller så skonar man sig själv från ett nederlag.
Kalla mig feg - Sanningen är blyghet - Svaghet - Rädsla.
Jag vill så gärna duga, vara bra nog.
Dessvärre har jag bara fått bevis på motsatsen gång på gång.
Ändå.
Jag slutar aldrig hoppas.
Hoppas på att jag någongång ska vara god nog och duga åt någon som ger mig det jag behöver:
Lycka - Stabilitet - Närhet - Trygghet.
Att känna att även jag är värd något för någon som är värd minst lika mycket för mig.
För en del handlar allt om sex, för andra om pengar.
För mig handlar det om närhet och trygghet.
De förstnämnda sakerna spelar mindre roll.
Jag vill kunna vara jag.
Den jag är nu.
Och den jag börjat vänja mig vid att vara, den jag börjat trivas med.
Jag mår bra trots att X försökt att "äga" mig med alla psykiska medel och fysiska handlingar.
Jag mår bra för att jag har styrkan att avsluta det, glömma och se framåt.
Allt som en gång var, det destruktiva, mitt förflutna.
Det får tillhöra just det förflutna.
Jag lever i nuet och jag lever för en framtid.
En framtid som jag äntligen vågar tro på.
Jag kan, jag vill och jag ska - Leva.
Jag tog tag i mig själv när jag höll på att bli någon jag föraktat och fruktat,
jag höll på att bli min pappa.
Inte pappan jag älskade, utan pappan som skadade, tryckte ner, hotade och var djävulen personifierad.
Han som inte ville leva men gjorde det för min skull.
Och jag förstår honom.
Jag har alltid känt att jag levt för andras skull, aldrig för min egen.
Jag har inte förstått poängen med att leva för att jag vill,
för vem vill leva ett liv fyllt av skräck, svek, tårar, sorg, rädsla och en ständig flykt?
Jag är inte den jag var då.
Jag är inte den jag höll på att bli.
Jag är den jag är nu - Jag.
Och jag vet att om jag bara fick chansen att bevisa det så kan jag vara allt.
Bara jag tillåts vara det*
Svammel och mummel, sanning och hopp.
Nu kommer jag i alla fall gå och lägga mig glad, om än lite halvskraj för en varulvsattack.
Men d e smällar man får ta =)
Jag trivs.
Tack//a*a
I made a wish up on a star*
När ska man våga hoppas på det man vill ska ske? - Framtiden.
När ska man våga tro på att saker och ting faktiskt kan bli som man vill? - Lyckan.
När ska man våga chansa när man är livrädd för att bli avvisad? - Trygghet.
När ska man få svar på en fråga som man kanske inte vill ha svar på egentligen? - Vetandet.
Ibland så vågar man inte för att saker och ting kanske inte är som man vill att de ska vara.
Men genom att aldrig våga chansa så kanske man mister just den chansen?
Eller så skonar man sig själv från ett nederlag.
Kalla mig feg - Sanningen är blyghet - Svaghet - Rädsla.
Jag vill så gärna duga, vara bra nog.
Dessvärre har jag bara fått bevis på motsatsen gång på gång.
Ändå.
Jag slutar aldrig hoppas.
Hoppas på att jag någongång ska vara god nog och duga åt någon som ger mig det jag behöver:
Lycka - Stabilitet - Närhet - Trygghet.
Att känna att även jag är värd något för någon som är värd minst lika mycket för mig.
För en del handlar allt om sex, för andra om pengar.
För mig handlar det om närhet och trygghet.
De förstnämnda sakerna spelar mindre roll.
Jag vill kunna vara jag.
Den jag är nu.
Och den jag börjat vänja mig vid att vara, den jag börjat trivas med.
Jag mår bra trots att X försökt att "äga" mig med alla psykiska medel och fysiska handlingar.
Jag mår bra för att jag har styrkan att avsluta det, glömma och se framåt.
Allt som en gång var, det destruktiva, mitt förflutna.
Det får tillhöra just det förflutna.
Jag lever i nuet och jag lever för en framtid.
En framtid som jag äntligen vågar tro på.
Jag kan, jag vill och jag ska - Leva.
Jag tog tag i mig själv när jag höll på att bli någon jag föraktat och fruktat,
jag höll på att bli min pappa.
Inte pappan jag älskade, utan pappan som skadade, tryckte ner, hotade och var djävulen personifierad.
Han som inte ville leva men gjorde det för min skull.
Och jag förstår honom.
Jag har alltid känt att jag levt för andras skull, aldrig för min egen.
Jag har inte förstått poängen med att leva för att jag vill,
för vem vill leva ett liv fyllt av skräck, svek, tårar, sorg, rädsla och en ständig flykt?
Jag är inte den jag var då.
Jag är inte den jag höll på att bli.
Jag är den jag är nu - Jag.
Och jag vet att om jag bara fick chansen att bevisa det så kan jag vara allt.
Bara jag tillåts vara det*
Svammel och mummel, sanning och hopp.
Nu kommer jag i alla fall gå och lägga mig glad, om än lite halvskraj för en varulvsattack.
Men d e smällar man får ta =)
Jag trivs.
Tack//a*a
I made a wish up on a star*
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home