Är detta ett liv? Eller är det vägen mot ett?

Jag tänker i alla fall kämpa, och om nu detta är vägen till ett liv, då får jag ta det. Jag VÄGRAR ge upp den här gången. Jag SKA bli hel.

Igår kom minnena ifatt mig.
Vet Du hur ont det gör att släpas uppför en trappa lädd med heltäckningsmatta i bara en arm så att man sträcker en muskel?
Jag vet.
Vet Du hur det känns att se sin mamma förtvivlad/knäckt, sittandes och gråta på golvet i köket?
Jag vet.
Vet Du hur det känns att få höra att du bara är i vägen/värdelös/dum i huvudet i stort sett dagligen under hela din barndom?
Jag vet.
Vet Du hur det känns att ligga längst in under Din säng och höra skriken/gråten/bönandet?
Jag vet.
Vet Du hur det är att inte få gråta?
Jag vet.
Vet Du hur det är att inte få röra sig i sängen, utan att man måste ligga blick stilla?
Jag vet.
Vet Du hur det känns när den som ska skydda och älska Dig slår sönder hela hemmet?
Jag vet.
Vet Du hur svårt det är som barn att skydda sin mamma från Djävulen?
Jag vet.
Vet du hur det känns att aldrig ha velat leva utan ständigt levt för att det "krävts/behövts"?
Jag vet.
Vet du hur det känns att vara tio är gammal och skära upp Din handled med ett rakblad så blodet strömmar?
Jag vet.
Vet Du hur det känns at bli hotad med ett hagelgevär av den som ska skydda och älska Dig?
Jag vet.
Vet Du hur det känns att ständigt vara rädd, ständigt tassa på tå och aldrig veta hur man ska vara för dagen?
Jag vet.
Vet Du hur det känns att aldrig duga?
Jag vet.
Vet du hur det känns att offra ALLT och få INGET?
Jag vet.

För jag minns nu.

Inte allt, men en del, tillräckligt.

De skulle ha skyddat mig... VARFÖR? Jag var ett barn för helvete! Deras barn!

Jag frågade henne igår varför hon inte tog mig och bara drog - Hon visste inte.

Jag vet. Hon kunde inte. Är man fast i klorna på Djävulen så tar man sig inte därifrån så lätt.

Det ursäktar inget men det förmildrar. För jag vet. Jag har varit där. Men jag tog mig hit och jag ska i mål.

Jag ska överleva och leva, vilja leva.

Jag älskar honom/Jag är honom/Jag hatar honom.

Jag älskar henne/Jag är honom/Jag straffar henne.

Jag hatar mig/Jag straffar mig/Jag hatar mig.

Jag ville aldrig göra allt det som jag gjort. Förlåt*