An so it is - Story on repeat.

Jag säger saker jag inte menar.
Jag vill. Tro mig.
Med tanke på hur jag känner nu så skulle den känslan knappast avta, snarare tvärt om.
Men som sagt,
det är inte mitt val och hur gärna jag än vill så ger jag hellre upp än kämpar.
Jag kan inte kämpa för ngt som aldrig varit mitt, jag kan inte heller kräva att det ska vilja ha mig.

Men en sak är säker.
Jag är ärlig och jag skulle varken hota eller ljuga.

Du ser rätt igenom mig och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Jag blir osäker.
För den som ser kan även skada.
Inte för att jag tror att det skulle ske.
Du är inte dem.
Därför.

Men glöm inte att levaDITT liv efter DINA val och hur DU vill ha det.
DIN lycka är viktigast.
Och jag får helt enkelt acceptera det.

Men jag lovar, det är unikt.
Ingen brukar se om jag inte låter dem göra det,
och kanske är det så att jag omedvetet låtit dig göra det.

Varför?
Jag vet inte.

Ibland faller jag bara, satsar, vågar.
Hur kan något som känns så rätt (ur min synvinkel) vara så komplicerat?

Ja...
Det svaret vet vi nog alla,
inget i mitt liv har någonsin varit lätt eller okomplicerat så vfö skulle d ändras nu?

Ändå hoppas jag.

Jag ger allt, bara du låter mig.
En chans, allt jag vill ha.

Men jag kan inte kräva det så istället kväver jag mig.

Out*//a*a













"Att förneka sin innersta vilja är att svika sig själv."