Sentimentalitet.

Känner mig sorgsen när jag läser igenom mina tidigare inlägg.
Jag minns känslan av hur jag mådde för inte alls länge sedan,
jag minns hur livlös jag var,
hur livsgnistan slutat blänka i mina ögon och hur apatin låg som en kall,
blöt filt runt mig.

Och nu sitter jag här.
Full av livslust,
full av framtidstro och hopp.
Glädje.
Jag känner glädje och bara det får mig att le.
Lycka rentav kanske?
Jag vet inte.

Men just nu sitter jag med tårarna i ögonen och ett vemodigt leende på läpparna.

Jag önskar ingen det jag gått igenom och fortfarande kämpar emot.
Men jag hoppas att alla som är i den sitsen jag var en dag kommer att må som jag gör nu.

Nu ska jag snart ge mig av mot den "stora" affären,
själv.
För bara en månad sen hade det varit i stort sett otänkbart utan lugnande men nu,
nu klarar jag allt.

Ge mig ett berg och jag bestiger det.
Ge mig en eld och jag går igenom den.
Ge mig ett hav och jag korsar det.

Jag fick livet för att leva det och jag tänker ta tillvara på det som jag aldrig gjort.

Solen skiner ner mot mig och jag känner dess värme fylla mig.
Jag är stark,
stark för en hel armé om så skulle krävas.

Stark för honom...

Han kom igår och gick i morse.
Vi skulle ha pratat,
men det känns inte som att vi har något att prata om.
Det är bara vi och vi har det bra som det är nu.
Inga krav eller förpliktelser men ändå vi,
bara vi,
med varandra,
mot varandra.
Till ett.

Ibland behövs inga ord bli sagda.
Ibland säger handling mer än ord.
Ibland var igår.

Le för min lycka,
dela den med mig och ta hand om Er//a*a













En hand i min,
sammanflätade,
okrossbara.