En natt.

Ju mer han drar sig undan,
ju mer utesluter och förtränger jag honom.
Ju större avståndet blir,
desto mer avstängd blir jag.
Jag slutar känna,
slutar minnas,
slutar vilja.

Och han blir ett minne blott,
precis som aftonstjärnan har sin tid har hans tid runnit ut i soluppgången och jag vänder mig inte om.
Jag går med lätta steg,
bort från ett minne och en man som snart tillhör det förflutna.

Bort från livet jag drömde om.
Bort från avskärmning och distans.

Jag kan få allt.
men uppenbarligen inte med den jag velat.
Jag får helt enkelt ställa om mig och se åt de andra...

Se åt en annan framtid.

Om det nu finns en sådan...?

Jag drar.
Makaronerna är snart klara och min ängel väntar på mat.

Lev väl//a*a